Skrämselpropaganda

Igår kl 10.50 tog jag cykeln från jobbet till Ungdomsmottagningen på Observatoriegatan. Ganska så nervös gick jag in men tänkte väl att, äsch, det är ju så många som har gjort det här det kommer att gå bra. Barnmorskan ber mig sätta mig i den klassiska stolen som vi alla känner till så väl. "Kom lite längre fram med stjärten, såja, hasa ner lite mer är du snäll." Men jag har ingen gynskräck, tvärtom så känner jag mig alltid ganska trygg när jag går och undersöker mig. Fast det här var ju ingen undersökning då. Jag skulle sätta in en kopparspiral.
Efter rutinundersökning för hon in något konstigt föremål, större än det klassiska undersökningsverktyget, "det här kan spänna ganska mycket", säger hon. Sedan fortsätter hon med grejen som ska användas vid införandet. Vad jag förstår så satt spiralen på denna? Jag ligger där i den satans stolen och får den mest vedervärdiga menssmärtan jag någonsin känt. Börjar med en stark molande värk som växte sig starkare för att sedan bli knivskarp. Okej det snurrar, jag är helt varm, mår fruktansvärt dåligt, känner hur jag försvinner bort. Jag hör hur barnmorskan och hennes kollega som hjälper till att assistera, pratar med mig. Men jag hör inte vad de säger, bara ett dovt mummel omkrigng mig. Jag tuppar av. Vaknar en halv minut senare av att "assistenten" står och klappar mig på min svettiga panna, "såja, såja, du svimmade där". Barnmorskan förklarar för mig att hon inte hade kunnat sätta in spiralen, hon hade bara hunnit mäta livmodern, vet inte om det kanske var mätningen som gjorde så satans ont. Jag märker hur barnmorskan verkar lite förvånad, hon är vänlig och sansad, förklarar att hon inte ville fortsätta; "hade jag varit en riktig gynekolog så", men det känns ändå inte helt okej. Hennes kollega går ut ur rummet. Efter att ha legat kvar i gynstolen med benen i vädret kan jag tillslut sakta klä på mig. Går ut från rummet och ser hur kollegan står och tasslar med receptionisten, märkbart berört av vad som hänt. Jag går ut från porten och känner hur det snurrar igen. Sätter mig på en betongklump, någon slags vägavspärrningsgrind. Sansar mig i några sekunder för att sedan tappert försöka gå över vägen till Odenplan så att jag kan sätta mig på en bänk. Tappar delvis synen, allt blir vitt med svarta konturer, det ser ut som det snöar kraftigt, saker och människor ser ut att vara tecknade figurer i en serietidning. Innan jag ramlar ihop igen hittar jag en bänk i en busskur. Sätter mig och bryter ihop. Ringer mina föräldrar och till Axel, men ingen svarar, får ju verkligen panik. Axel ringer upp tillslut och skyndar sig till mig. Under tiden hinner jag kvickna till, får ett omänskligt sug efter apelsinjuice. När Axel kommer går vi raka vägen till Sandys.
På vägen hem sen (jag gick faktiskt tillbaka till jobbet), började jag tänka igenom allt. Det här gjorde så fett jävla ont, har aldrig någonsin känt en sådan smärta. Jag blev ordinerad två Ipren. Vad fan? Tror de allvarligt att det hjälper. Barnmorskan ville ju inte fortsätta insättningen, så jag blev utan spiral, och sa att om jag ville kunde hon skicka remiss till KS. Där kunde de sätta in under kraftig bedövning eller nedsövning. I helvete heller. Jag fortsätter med mina p-piller trots att jag länge har drömt om ett hormonfritt preventivmedel som man dessutom slipper tänka på. Spiralen verkade ju så bra. Men det här avskräckte mig fullständigt, jag kommer aldrig i hela mitt liv riskera att utsätta mig för det där igen. Och jag råder alla tjejer som funderar på det att gå till en riktig gynekolog, för så här smärtan för en liten spirals skull, är absolut inte okej.