Inner peace.

Jag erkänner, jag har gjort det igen. Detta är tredje gången under mitt tjugotvå år korta liv som jag har tagit ett hiv-test. Och det är andra gången på åtta månader som jag tar sänka/crp, järnvärde, och gud vet vad, i förhoppning att scanna hela min kropp på eventuella dödliga åkommor (förresten, kan en "åkomma" vara dödlig?). Som vanligt visade det inte något. Läkaren jag gick till besvärade sig inte ens att boka in återbesök, "om jag hade en stark misstanke om att det vore något fel på dig, skulle jag såklart kalla dig tillbaka hit". Så damp det ner idag. Brevet. Och tjohoo, jag är frisk! Men glädjen är alltid kortvarig för mig, nästa vecka har jag hittat något nytt. Men jag har blivit bättre, jag var hundra resor värre för några år sedan. Det här var bara ett litet återfall. Pyttelitet.      

"Börja yoga", säger mamma, som tycker att jag behöver hitta inre ro. Kanske något för hypokondrin?